Rebecca, 20 år.

Den där pirrande känslan som riktigt borrar sig igenom buken där man ligger i sängen i väntan på att man någon gång ska somna, den har man känt.

På den tiden vek man aldrig sina kläder, inte heller placerade man dem i ordning eller sorterade dem efter färg. Jag minns inte ens att man tog av sig kläderna, jag tror bestämt att man sov med dom på. Kanske hade man fuskat med tandborstningen och handtvättningen, allt för att minimera sin vakna tid. Allt för att minimera sin väntan. För visst gjorde man det som barn, att vänta var ingen barnasyssla, inte alls! Minns tydligt hur man redan första dagen slukade de tjugotre första bitarna i den årligt återkommande chokladkalendern. Den sista biten, nr 24 - den bakom dubbeldörren, den skulle man vänta med ända tills julafton. På julafton var kalendern som vanligt ett minne blott och sedan länge slängd i soppåsen, i det lilla skåpet, under vasken. Man hade liksom inte tid att källsortera på den tiden, källsortera var ingen barnasyssla, inte alls! Minns tydligt hur man redan på första dagen lät sitt nedräkningsljus, ett sådant där med 24 datum på, brinna alldeles för långt. På julafton var det aldrig något ljus kvar i den slitna julljusstaken, stearinen var sedan länge smält och uppbrunnen. Man ångrade det sedan, det gjorde man verkligen, ja att man inte väntade. Som varje år var det föräldrarnas perfekta tillfälle att predika om uppätna kakor och om att den som väntar på något gott väntar precis lika jävla länge som alla andra.

Jag köper aldrig chokladkalendrar längre, jag har liksom inte bråttom nu mera.