men vad behöver vi egentligen?

Den här gången krävs det mer

innan jag öppnar armarna

förlorar mig

och känslorna faller fritt

på midnattsgatorna

"Steven"

Alice Cooper, Welcome to my nightmare, 1975

Alice spelar inte mindre än tre olika karaktärer i det här orkestrala mästerverk.
Det är lätt att få ståpäls när man hör hur han skiftar mellan de olika huvudpersonerna i låten.

bara sluta, snälla du.

Skriv om kärlek hit och kärlek dit. men vad ska jag skriva? att kärleken finner sin väg fram eller att kärleken övervinner allt? men kärlek hjälper inte mycket när allt är för kallt. inte räddar kärleken ditt liv när du faller i strideller när kulan genomborrar ditt hjärta. så sluta prata om kärlek för jag är så trött.

Skriv om hoppet det klara som aldrig försvinner. skriv att det är det sista som lämnar en människa, att det är fint och att vi aldrig får sluta hoppas. men vad är meningen med att titta mot horisonten efter det som inte kommit och kanske inte kommer. aldrig har hoppet varit min vän. bara min smärta. så prata inte om hopp.

Skriv om tiden som rinner ut och aldrig kommer tillbaka. varken kärlek eller hopp stannar tidens gång. en sjungen sång förblir för evigt en sjugen sång. för när har du gjort något du ångrat och gjort det ogjort? eller fått något sagt osagt? länge har jag velat styra tiden. bara för att inse att det är omöjligt.

Jag har ingen lust att prata om prinsar och prinsessor, vindstilla dagar under sol och klarblå skyar. sagor om tårar som vänds i skratt och evig lycka. för när har en saga ändrat på verkligheten?
jag är så trött på berättelser med sago-sensmoral.
Så bara sluta, snälla du.

Easy, breezy, freezy

Längtar till dig en anings fastän fåglarna kvittrar

Everything used to work in your arms

är inte redo för detta...